Ett farligt tillbud -1946

Hej  alla Cumulusare!

Jag var med om att grunda Cumulus den 30.12.1940 och var den första inskrivna medlemmen men sekreteraren Nils Kjeldsen placerade de stiftande medlemmarna först så jag blev nr 5 eller 6

Allt började såhär:

Vi var tre pojkar som en mörk kväll i oktober eller november vandrade i Tölö och hade slött. Då sade en att det fanns en klubb vid Norra kajen Där får man boxas och brottas samt skjuta med salongsgevär. Först har de litet exercis men sedan är det fritt. Jag rynkade på näsan åt exercis men att få skjuta med salongsgevär var ju höjden. Vi tog femmans spårvagn och for dit.

Väl framme var klubblokalens dörr förseglad med pappers remsor och polisens sigill. Vi for hem men ett par veckor senare kunde djungeltelegrafen berätta att nu är klubben öppen igen. Jag for ensam dit

 

Där var ett trettiotal killar och en något äldre kille Stig Ragnar Landsdorff. Han höll litet exercis och berättade sedan att klubben flyttar till Lepola gränd i Tölö. Där börjar en kurs i modellflygplansbygge.

Den ursprungliga klubben var ett försök att grunda någonting i stil med Hitler Jugent i Finland men Finlands flygförbund dirigerade helt snyggt om pojkarnas intresse på byggande av modellflygplan. När kursen var slut grundades flygklubben Cumulus. De stiftande medlemmarna var Stig Ragnar ( Nani) Landsdorff, Nils Kjeldsen  samt Majken Gröndals bror men jag mins ej hans förnamn samt ännu någon.. sen blev det inskrivning av medlemmar och jag var först.

bertil-4

 

Vid modellflygplanskursen förekom Lennart Poppius. Han var sekreterare vid Finlands flygförbund. Han skötte senare om att Cumulus fick alla förmåner klubben var berättigad till.

Vi var ett gäng pojkar från flygklubben Cumulus som skulle flyga med vårt nybyggda övningsglidplan Harakka (skatan) på Malms flygfält norr om Helsingfors.

Jag hade varit med om att grunda Flygklubben Cumulus den 30 januari 1940 och 12 år gammal var jag den första inskrivna medlemmen efter stiftarna. Först byggde vi modellflygplan och när man inte mera fick tag på balsaträ och gummiband under kriget övergick vi till segelflygplans modeller. I brist på ritningar började jag själv konstruera mina modeller.

Målet var hela tiden riktiga segelflygplan. För att skaffa pengar till material hade vi en modellflygutställning i en skola. Den blev en succé men när vi skulle ta ner utställningen Blev det flyglarm. Det blev det sista stora bombardemanget över Helsingfors den 8 februari 1945. Bomberna föll tätt och det doftade kraftigt av brandrök. Skolans vaktmästare befarade att skolan brann men han vågade inte gå upp på vinden och inspektera. Jag gick då i stället. På vägen ned till skyddsrummet såg jag genom trappfönstret hur ett ryskt plan kom genom störtdykning ner under fallskärmsljusen och hur två bomber fälldes. De tjöt så att jag trodde de skulle träffa mig mitt i huvudet. Jag sprang nedför trappan men han bara en halv våning ned när bomberna exploderade. Jag kastades ned i bottenvåningen och fick en massa glasskärvor, fönsterbågar och karmar samt rappning över mig. Tack vare en lång ulster fick jag endast några små sår vid vristerna. Bomben hade träffat huset mittemot på cirka 30 meters avstånd.

Ihopsättning av Harakka

Ihopsättning av Harakka

Nu kunde vi bygga Harakkan färdig och sommaren 1946 kunde vi flyga med den. Min bror Hilding gick i Tekniska Högskolan. Han gjorde en arbetsplanering hur man snabbast monterar planet efter transporten till flygfältet. Resultatet blev att vi klarade av över hundra starter på en dag medan övriga klubbar klarade ca 35.

Kaj Arppe startar med Harakka från isen vid Drumsö

Kaj Arppe startar med Harakka från isen vid Drumsö

Här till vänster är en bild av Kaj Arppe när han startar. Följande i tur att flyga var jag,

Flygplanet drogs upp i luften med en vinsch och startlinan kopplades ur med en vajer.

När jag sedan skulle starta kände jag efter var knoppen för urkoppling av startvajern var. Jag fick knoppen i handen. Vajern till kopplingen hade brustit. Med detsamma startade vinschen. Jag försökte hålla flygplanet på marken och vinglade med skevrodren som nödsignal men vinschen bara ökade hastigheten så att planet steg upp i luften.

På cirka två meters höjd hade jag kunnat lossa på säkerhetsselarna och kastat mig ur planet men då hade planet säkert stigit snabbt upp, gjort en roll och kraschat i marken. Efter allt jobb vi haft att bygga planet var detta uteslutet. Får man inte vinschlinan urkopplad hamnar man över vinschen och sedan rakt i backen. Alla som upplevt detta hade dött. På vinschen fanns en så kallad giljotin som kunde kapa vajern men vanligen hade vinschskötarna reagerat för långsamt. Väl medveten om det här drog jag höjd till ca 100 m för att leva några sekunder längre. Sen öppnade jag säkerhetsselarnas lås och började åla ut mot nosen. Med den ena handen höll jag i styrspakens övre ända för att styra och med den andra handen lyckades jag koppla ur vinschlinan. Jag låg bredvid styrspaken och höll på att trilla ned. Synbarligen drog jag i spaken och skevade planet som gjorde en störtdykning åt vänster. Centrifugalkraften hjälpte mig att hållas ombord och nu fick jag med andra handen tag i styrspakens nedre ända och kunde åla upp på sitsen igen och sedan göra en medvindslandning. Sitsen var väl lackerad och synnerligen hal. Vid landningen ville jag glida av sitsen. Endast halva ena skinkan var kvar på sitsen när planet stannade.

Jag kunde ha blivit chockad av en sådan upplevelse men som ung pojke skrattade man bara åt sådana upplevelser.

Bertil af Enehielm
Cumulus första medlem