“Jagularens” strapatser

JagularenVårsolen glimmade i sin vackraste flor på isen utanför Sandstranden i början av 1950-talet. Många Helsingforsare var ute på skidor och sparkstöttingar och bland alla dessa fanns det också unga ivriga segelflygplantor med sin vinsch, 1929:ans Pontiac, ”Jagularen” kallad, som hade en rätt så lång vajer. Vajern hade ”brakat” några gånger och det gick ju bra att göra en knut på den och så drog den upp Harakkan igen. Isen utanför var fin och Jagularen gick ju så lätt att komma ner på isen med vid Sandstrandens flacka strand

Nå det hände sig så att en äldre dam firade sin söndag också på isen med solsken och frisk luft och njöt i fulla drag av vädret. Solen gassade i ansiktet och sparkstöttingen susade med ett svagt prassel framåt. Så såg hon något konstigt föremål längre fram, ett par vingar med stag och en planka snett under som det satt en man på och tamme gomorron han kunde styra den, och landade vackert med den där längre bort. Det måste man nog gå och se närmare på. Hon såg att dom bytte gubbe i planet och vände på den och några andra gubbar körde med någon gammal bil en bit bort, så närmare måste man nog komma för att se vad som händer.

Det var nog snö på isen men hon hade ju dubbar på monorna, så nog gick det undan. Nå nu var hon ganska nära planet redan, men mitt i allt rörde sig något konstigt med en hiskelig fart under sparkstöttingens medar och så kom det någonting konstigt rutschande längs med isen under medan, snön bara yrde runt det konstiga flaxiga föremålet och så hördes en hiskelig duns i medsan och hon gjorde sitt livs första saltomortal. Knuten i vajern hade slungat henne och sparkstöttingen högt upp i luften, men till all lycka hände det ingenting allvarligt med tanten. ”Ludimössan” dämpade slaget i huvudet och hon konstaterade bara att ”så går det när man är alltför nyssfikiker”.

En annan gång var det en man som såg denna samma vajer yra längs med isen och stor hjälte satte sin 46:a stövel för att stoppa framfarten, tills igen knutpunkten kom. Han skulle definitivt vunnit världsrekord och kommit i Guinness Rekordbok i stövelkastning.

 

Denna samma Jagular kom endera i slutet av 40-talet eller början av 50-talet från Hyvinge. Resan tog nog några timmar för allt som kunde krångla i en bil gjorde det också. Elektriska systemet pallade helt i hop och bensapumpen funka inte – men hem skulle man ju.

En kille bredvid chauffören fick alla elektriska ”piuhor” i famnen och an efter som ström behövdes till något så instruerade Kaj att nu ämnar vi vända, så dom gula piuhorna ihop och i bästra fall steg den vackra belysta Basta riktningsvisaren från sitt metallhölje upp och visade vändningen för bakomkommande Pobedor – inte nog alltid med första försöket och inte nu alla gånger åt rätt håll heller, men i alla fall att någonting kommer att ske.

Till all lycka var ju inte trafiken då med Pobedor och Moskwitshar så jättelik och ingen hade då ännu hittat sitt mittfinger. Dom kunde kanske också lite ana att Jagularen var en liten riskfaktor, för på flaket stod det en kille med en tratt i ena handen och en Jaloviina flaska med bensa i den andra och hällde i en slang med en jämn vacker stråle och bra gick det. Inga problem var då så stora när riket var armt och Cumulus ännu armare – man använde fantasin fasen.

Om Jagularen tekniska fakta får nog någon annan berätta och det finns säkert i livet dom som satt på flakan på Stengårdsgatan när Kaj körde en kolare och ”koppin” med killarna på flakan flög ut på gatan och kraschade mot en lind, Kaj följde efter genom fanerväggen i Jagularen. (Linden finns ännu kvar med en skavad stam, numera heter gatan Sibeliusgatan) Olof Ginström kan ha varit med och en kille som heter Kovanen (i Sverige väl nu)

I klubben finns ännu säkert någon som var med om Jagularens sista reissu på Sandstrandsisen där axeln brast och hjulen for åt varsitt håll.

Sinikka

Kommentera