Syrgas, diamanter och en lutande stuga 1996

Varje år vid påsk samlas skaror av segelflygare i byn Pirttivuopio, nära Kebnekaise fjäll. Somliga är nykomlingar, andra är här för trettionde gången. Bakom sig har de tidskrävande förberedelser, hoppfull väntan och långa transporter. De kommer främst från Sverige och Finland, men också från andra länder. Alla har de någonting gemensamt: de vill flyga högre än de har gjort någonsin tidigare.

Många deltagare är här för att stiga 5000 meter och få den eftertraktade höjddiamanten. Men när de äntligen når sitt mål, märker många att en uppnådd diamanthöjd inte är någon orsak att sluta komma hit. Vågorna på himlavalvet fortsätter att bjuda på storslagna upplevelser för alla som vill ta emot. Dessutom är det här ett tillfälle för goda vänner att träffas. En vänskapskrets som samlas från diasporan en gång om året.

Vår klubb, Flygklubben Cumulus, är hemma i Helsingfors, och har deltagit i lägret sedan 1963. Orsaken till att vi liksom många andra finländare kommer till kebnelägret, är att vi helt enkelt saknar något motsvarande. Pallastunturi i finska Lappland bildar nog lävågor, men de är av en mindre kaliber. Så när vi ändå måste flytta på oss för att flyga riktigt högt, kan vi lika gärna åka till det bästa stället. Vi är nämligen ganska säkra i vår uppfattning, att lägret vid Pirttivuopio är det bästa stället för vågflygning norr om Alperna.

Vår hängivelse till lägret grundar sig nog främst på de fina höjdvinster som under årens lopp har flugits här. Men om man ser bakåt på lägrets historia, ser man att det fanns finländare inblandade redan från början. Två finska piloter, Paavo Kyrömies och Pentti Ahava, sökte efter kraftigare lävågor och antog att bergsmassivet vid Kebnekaise borde vara ett lovande ställe. De fick rätt i sina antaganden. Upptäckten ledde till att det första lägret hölls i Pirttivuopio 1962. Alltsedan dess har flitiga medlemmar i Segelflygklubben Kiruna arrangerat lägret varje år vid påsktiden. Från de första årens pionjäranda och trevande försök, har lägret utvecklats till en proffsigt arrangerad tradition som har många hängivna anhängare. Det är nämligen så att när man en gång har fått smak för flygningen här uppe, kan man inte låta bli att återvända. Varför det? Jag hoppas att den här berättelsen, om det senaste lägret 1996, skall ge en vink.

Vår färd till lägret började fredagen 29/3 i ett mulet Helsingfors med snöslask. Vi var tre personer som skulle påbörja den långa färden norrut: vår lagledare och nestor Pelle Lönnberg, som har deltagit i lägret sedan 1969, Kaj Flood och undertecknad. Pelle har under årens lopp samlat på sig den nödvändiga utrustningen för expeditionen. Till den hör en prima bil att dra vagnen, en Buick Super Eight från 1949. Utrymme och vridmoment så man klarar sig. Vi hakade på släpvagnen med vår LS4-a “Charlie 6” och så bar det i väg. Vädret blev kallare och torrare under resan. Och överallt väckte Buicken förvånade blickar och muntra vinkningar.

Efter en övernattning i Torneå fortsatte färden på lördagen in i Sverige. Resan förlöpte utan problem och vi anlände till Pirttivuopio halvsextiden på kvällen. Efter många glada hälsningar och återseenden installerade vi oss i stuga 10 i lägrets stugby. Stugorna är enkla men varma brädstugor med fyra bäddar, elvärme och kokplatta. Medlemmar ur Cumulus flyttade in i den här stugan för länge sedan, och alltsedan dess har stugan och dess glada atmosfär blivit en del av lägertraditionen. Här träffade vi ytterligare en av våra klubbmedlemmar, Vesa Varpula, som samma dag hade tagit flyget till Kiruna. Buicken må vara rymlig, men det finns begränsningar på hur många personer med bagage och utrustning man kan klämma in i den. Stuga 10 har visserligen fyra sängar, men antalet personer som samtidigt ryms att packa upp är mindre än så. Men ingen fara, medan det rotades i stugan efter yllekalsonger, sockor och tröjor, måste någon ut för att skotta snö mot stugväggen. Stugan och dess golv håller nämligen värmen betydligt bättre, när man förbättrar värmeisoleringen med snö. Kvällen firade vi sedan i familjen Björklunds husvagn. De hade anlänt redan tidigare från Vasa, och allting var klart för att bjuda oss på Benitas berömda romtoddy. Vi var alla tacksamma för Björns resa till Mellaneuropa tidigare på året, och värdfolket försäkrade att ingredienssituationen var allt annat än kritisk. Björklunds rullande toddyservering besöktes också av självaste lägerchefen Patrik Isaksson. Tack vare försynen var det här den sista dagen av hans långa och tråkiga diet. Jag tyckte väl att hans öron hade blivit litet spetsiga. När sedan stuga tios invånare hade dragit sig tillbaka och gått och lagt sig, kunde man ju tro att den mörklagda stugan skulle ha fyllts av tystnad. Men nej. När Kaj är vaken är han inte direkt någon pratkvarn. Men när han sover gör han sitt bästa för att kompensera det hela. Den här natten, och många andra också, underhöll han oss i sömnen med en mångfald av repliker och historier. Kanske det var resstressen som fick honom att dessutom med jämna mellanrum hojta på hjälp, och att företa promenader i den lilla stugan. Han är faktiskt rätt så skicklig. Det kan inte vara så lätt att gå medan man fortfarande är iklädd sovsäck.

Söndagen var till en början halvmulen, men klarnade under dagens lopp. Det vill säga molntäcket försvann, men en envis disighet bestod. Vi åkte alla fyra ut till “fältet” för att montera och förankra vårt plan. Lägrets husvagnsparkering ligger i en vik vid sjön Paittasjärvis norra strand, nära en smal väg som leder ner till sjön. Stugbyn ligger sedan ytterligare en bit söderut på en udde. Sydväst från den här udden, mitt på Paittasjärvi, ligger själva flygfältet. En isväg leder ut till ett rektangelformat område där segelplanen förankras i isen med nosarna riktade västerut. Paittasjärvi ligger i en dal som går i östvästlig riktning, och den låter speciellt den västliga vinden accelerera fritt. Tjugoåtta kilometer västerut från fältet ligger den skarptandade Kebnekaise med sina lika alpina grannar. Mot norr och söder är terrängen fortfarande knölig, men linjerna är av det mjukare slaget. Paittasjärvis vatten fortsätter sedan österut i riktning mot Kiruna. Längs parkeringsområdets södra kant löper landningsbanan, som vid en liten chikan övergår till en startbana i samma västliga riktning. Det har visat sig att det är mest praktiskt och tillika säkrast att ha skilda banor för starter och landningar. Dessutom har man söder om segelplanens landningsbana ytterligare en landningsbana enbart för bogserplanen.

Efter att vi hade monterat planet och borrat förankringar i isen, kunde vi inte hålla oss utan satte planet i bogserkön. Himlen var lika död på stig som den såg ut, men vi flög alla fyra var sin start. Det är ju ingen idé att uppskjuta inledningen av flygsäsongen. Efter det här började dagen vara till ända, så vi åkte till den väntande stugan och middagen. Stuga 10 har förresten en mångsidig meny som vilken hushållslärarinna som helst skulle känna sig stolt över. I själva verket har vi två menyer: A- och B-meny. A-menyn innefattar falukorv och kokt potatis, B-menyn består av malet kött och makaroner. Så vi har varannan dag A-meny och varannan dag B-meny. På torsdagar har vi ett uppskattat undantag från proceduren, ärtsoppa och varm punsch. Kommande aspiranter till stuga 10:s bäddar bör förresten tåla rikliga mängder lök och vitlök.

Friskluftsförgiftningen ledde till att vi sov till halv elva. Vi missade ändå ingenting, för när vi tittade ut såg vi dalande snöflingor och en halvmulen himmel. Vinden var från sydost, inte direkt den optimala vindriktningen. Vi tyckte att det bästa man kunde göra av situationen, var att åka till simhallen i Kiruna. Samtidigt passade Pelle på att fixa ett enerverande oljeläckage i Buicken. Medan cumuli piloter och Buickens motorutrymme tvättades rena, flög några entusiaster åtta starter. Det disiga vädret var inte direkt lysande, högsta höjd 1300 meter med 700 meter höjdvinst. Men finns det någon mera optimistisk varelse än en segelflygare? Vi var alla säkra på att Vågen skulle infinna sig förr eller senare. Under tiden gällde det att hålla humöret uppe och ha skoj. Så på kvällen höjde vi humöret i stuga 10. Björklunds kom på besök, och det gjorde också en stor del av kirunaklubben. Stugan är ju inte större än ett ordentligt vedlider, men i den rymdes ändå 18 personer, två hundar och vår trofasta husfluga Ebon.

Tisdagen 2/4 verkade först bli en turistvädersdag. Vindfri och klar. Snart började det trots allt driva in cirrus- och cirrostratusmoln från sydväst och dagen började mulna. Vårt lag väntade med flygningarna tills en svag vind började fläkta från sydväst. Vesa åkte iväg med Patrik Isaksson och kirunaklubbens Bergfalke. Kaj tog C6 och steg 700 meter till 2300 meter. Efter det var det Pelles tur. Han startade efter klockan fem och vågen bar honom och C6 till 2000 meter med en höjdvinst på 800 meter. Efter att Kaj hade startat, erbjöd sig Björn att låna sin Astir åt mig. Planet var Cumulus’ gamla Club Astir III b som vi tidigare på året hade sålt åt Björn. Nu hade Björn och en annan pilot, Rami Uusihauta, hämtat upp C5 till lägret. Nå, sådana vänligheter tackar man ju inte nej till, när man själv står på isen utan flygplan. Kirunaklubbens Piper Colt “Z Urban” och Christer Poromaa bogserade mig cirka 25 kilometer västerut, där jag kopplade ur på 1600 meters höjd mellan Kebnekaise fjällstation och Savotjåkka. Där fanns tyvärr inget stig att tala om, så jag flög söderut till Savotjåkka fjäll. Där välkomnades jag av ett svagt stigområde på 0,5 m/s. Medan jag sicksackade över Savotjåkkas kam, bättrade stiget på sig och lyfte som bäst 2 m/s. Ett vågmoln låg till nordväst bakom min rygg. Medan jag steg förbi det, kunde jag beundra dess välvda vingprofil på ovansidan. Efter ett tag kunde jag se mot molnet en regnbåge som bildade en full cirkel. Inramad i cirkeln fanns C5:s silhuett. Tänk vad naturen är uppfinningsrik när det gäller attraktioner där uppe. Det gäller bara att hålla utkik efter dem. Jag började tänja ut mina lovar i luften, och flyttade mina svängar mera mot nordväst och sydost. Stiget började avta men bar mig i alla fall till 2500 meter. I riktning mot vinden, mot sydväst, fanns ett lager med cirrocumulus som hela tiden närmade sig. Fukten i luften och molnen på flera nivåer gjorde att sikten var relativt disig. Alla bergstoppar hade fått en molnmössa, också Kebnekaise. Eftersom krönen stod tätt, täckte molnen in största delen av landskapet under mig. Men föhngluggarna i dalarna visade var bergens bas var, och det underlättade navigeringen. Konstnären som hade målat dit molnen på bergstopparna hade haft en del färg över. Samma kulör hade han använt till vågmoln som fanns överallt när man såg in mot Norge. Vågens stigområde bar ända in i dalen mellan Singitjåkka och Tolpagorni. Här fanns en större öppning i molntäcket, vilket hjälpte mig att hålla min plats i vågen. När jag svängde ovanom molngluggen kunde jag se ner på en mäktig vy. Inte nog med att Tolpagornis kraterliknande topp och Singitjåkkas massiva båtformade skepnad är en imponerande syn. Diset och den tilltagande molnigheten hade utraderat alla färger, och till och med alla gråtoner. Inramat i en bård av moln låg ett landskap av kolsvarta berg och blekvita snöytor. Den karga stämningen där nere kändes med all tydlighet upp till 2500 meters höjd. Eftersom vågen inte verkade gå högre, kollade jag ännu Savovagge och Vistasvagges mynning. Tyvärr bjöd ingendera på bättre stig, så jag gick ner för landning. Min färdplan på två timmar höll på att gå ut och jag frös om fötterna. Termometern visade visserligen bara -10 grader inne i planet, men den fuktiga luften hade djupfryst mina tår.

Det var ett förhoppningsfullt gäng aviatörer som tittade ut ur stugan följande morgon. Vinden tycktes vara från nordväst, och himlen smyckades av våg- och rotormoln i norr och väster. Synen blåste ut all sömnighet ur den lilla stugan, och alla började ivrigt förbereda sig för dagens flygningar. Den angelägna stämningen stördes inte ens av att Vesa upptäckte en oönskad odling i sin termosflaska. Vem hade tid för biologi, nu när det var flygväder? När vi hade tagit fram C6 ur alla påsar och skynken, rullade vi planet i bogserkön och placerade mögelfarmaren Vesa i sittbrunnen. Vinden verkade vrida sig, och blåste nu från väst. När Vesa hade startat, hördes det på frekvensen kommentarer från andra piloter om den fuktiga luften och att kylan kändes bitande där uppe. Lägerchefen Patrik höll på att förgås av pissnöd, medan Vesa trodde att hans fötter inte kunde undgå en amputation. Medan han led, steg Vesa 3200 meter till 3650 meter. När han sedan hade landat, hann han inte svara på frågor utan sprang direkt till banvallen för att tömma sin blåsa. Kaj var näste man på C6. Han frös, flög och steg 2250 meter till 3550 meter. När han sedan hade flugit färdigt, var det min tur.

Kalle Fjällborg i “Petter Gustav” bogserade mig upp längs ravinen väster om Kåkittjårro. När höjdmätaren visade 1300 meter var vi framom och under ett vågmoln. Urkoppling, och Super Cuben försvann åt höger i en dykning. Till en början visade variometern +2 m/s. Sedan började stiget bättra på sig, för att kulminera i +6 m/s. Det blåste från väst, och jag flög längs en nordsydlig axel väster om Kåkittjårros norra topp. Bergen försvann under planets nos medan C6 närmade sig vågmolnets framkant. Klockan på instrumentbrädet visade att det tog 21 minuter från start till 3000 meter höjd QFE. Framför mig kunde jag beskåda Tarfala, Tolpagorni och Singitjåkkas östra kant. Allting bortom det doldes av ett kompakt molntäcke som fortsatte västerut så långt jag kunde se. Ovanför molntäcket vid horisonten fanns en blygrå massiv molnvägg. Stiget bar mig till 3900 meter, men där var det stopp. Längs samma linje som jag hade flugit, fanns det söderut vid Savovagge ett annat vågmoln som såg lockande ut. Patrik satt nu i sin Speed Astir och rapporterade stig vid Savovagge, vilket höjde mina förväntningar. När jag sedan anlände till vågen på 3600 meters höjd, välkomnades jag av ett tvåmeters stig. Inget dunderstig, men upplyftande både för plan och själ. Nöjd parkerade jag mig i vågen över Savovagges mynning. Vid 100 km/h IAS gled C6 bakåt över landskapet, men när jag ökade hastigheten till 105 km/h hölls planet stilla. Västerut mot vinden fanns ingen marksikt och den grå molnväggen höll på att närma sig. Söderut mot Kaitum var sikten däremot bättre. En bit söderut och neråt kunde jag se Speed Astiren, och ännu litet söderut kirunaklubbens Astir CS77 “Sigurd Urban” som flögs av Tomas Mäki. Trots att C6 satt snällt parkerad på sin plats i lufthavet, var jag tvungen att då och då söka efter det bästa stigområdet som verkade krympa. Med små hastighetsförändringar och roderutslag flyttade jag försiktigt på mig. Stiget avtog med höjden, och vid 4450 meter var det bara ett litet område som steg med 0,5 m/s. Det fick räcka för den gången. En sväng i medvind mot flygfältet, och sedan ett 20 kilometers glid till nedflygningszonen norr om fältet. Klockan var inte mer än drygt fyra, så ännu fanns det dagsljus kvar för Pelle att ta en flygtur. Dessutom fanns det ännu tillräckligt med syre kvar i planets flaskor.

Tyvärr började vågen avta mot kvällen, och när mörkret föll över lägret började ett stilla snöfall. Alla hade fått flyga, och såväl flygaptiten som förväntningarna hade ökat. Ingen diamanthöjd hade flugits under dagen, men ett par piloter hade varit rätt nära. Esa Passila från Åbo fick en topphöjd på 5600 meter. God tvåa var kirunaklubbens Niklas Peuravaara, som steg till 4700 meter med SU. En stor del av flygningen kämpade han i den inte alltför rymliga sittbrunnen med att försöka vrida upp syrgasflaskans ventil, som var mera oåtkomlig än svåråtkomlig. När vår stugas invånare hade ätit sig mätta på A-meny, fick vi besök av lägerchefen Patrik och retrievern Molly. Dagens flygningar flögs på nytt vid det lilla bordet, medan Molly låg vid fötterna och regelbundet mumsade på finskt rågbröd. När det sedan till sist blev dags att borsta tänderna och gå och lägga oss, kunde vi se en vackert månbelyst sydkant på ett vågmoln.

Natten till torsdagen blev blåsig och laget gläntade nyfiket på gardinerna följande morgon. Luften var disig och det blåste friskt från väster. Vi väntade med att ha bråttom och lyssnade på flygradion medan vi åt. De morgonpigga piloterna i luften rapporterade en mängd rotorer, men inga stig. Somliga bevisade igen att rotorn i Vistasvagge är speciellt ilsken vid västlig vind. Efter en tid åkte vi ut till fältet och fortsatte väntandet där. Sikten hade inte blivit bättre, så vi åkte till byn Nikkaluokta som ligger sju kilometer västerut. Där finns ett välbesökt café där vi brukar äta våfflor. Ett uppskattat tidsfördriv för segelflygare som väntar på väder. När vi återvände till fältet fick vi höra att de finska teknologernas Twin Astir hade rört sig någonstans mellan fem och sex kilometers höjd. Vesa beslöt sig för att göra ett försök med C6, och bogserades upp i det suddiga lufthavet. I bakgrunden rakt västerut var dalen Ladtjovagge fylld av ett vitt töcken, medan ett vågmoln ovanför avtecknade sig mot en disig himmel. I väster hade horisonten fått en blygrå färg. Vesa lyckades stiga 3000 meter till 4200 meter, innan han efter en timme gav planet åt Pelle. Han hann upp till 3000 meter, innan molnigheten tilltog och sikten i luften försvann. Det var bara att ta sig ner innan det var försent. Trots att vädret hade varit marginellt, hade tre diamanthöjder flugits. Förutom teknologernas höjd, flögs de två andra av Mika Mutru från Espoon Ilmailukerho, och Matti Penttilä. Mutru steg 5350 meter till 7050 meter, medan Penttilä steg 5150 meter till 6850 meter. På kvällen var stuga 10 välbesökt. En av gästerna väckte förundran bland folket i husvagnsbyn med sina ljudliga hickningar i mörkret, när han avlägsnade sig från stugan.

Långfredagen 5/4 vaknade vi av att det blåste ute. På marken blåste det friskt från väster, medan himlen påminde mera om labil sydvåg. Dessutom var det blidväder redan på morgonen. Därför var det med blandade förväntningar som vi åkte ut till fältet. Sydlig vind ger nog lävågor, men de brukar finnas i molngluggar som snabbt kan gå ihop om vindens riktning eller styrka förändras. Väl ute på fältet såg det ut som om vinden på höjd skulle blåsa från sydväst, medan markvinden fortfarande blåste friskt från väster. På radion rapporterades flere diamanthöjder, men de piloter som nyligen startat hade uppenbara problem att överhuvudtaget hitta stig. Kaj var först i tur på C6, och bogserade till 700 meter. Efter en stund var han nere på isen igen och berättade att det fanns kraftiga sjunkområden där uppe. Han hade stigit till 1600 meter, när luften verkade ta slut under vingarna och han rasade ner. Jag var näste man och bogserade också till Atjavarto sydost om fältet. Jag lydde Kajs råd och kopplade ur litet högre, på 1100 meter i ett svagt stig. I det steg jag till 1300 meter tills variometernålen slutade visa något stig alls. Molnen låg på flere nivåer och sikten var inte den bästa. Jag sökte försiktigt omkring mig efter mera stig, utan resultat. Sedan började jag sakta ta mig västerut längs Paittasjärvis södra strand. Jag lyckades undvika kraftigare sjunk, men samtidigt lyste stigen med sin frånvaro. Jag hade hunnit till strax öster om Södra branten när jag hade 800 meter kvar. Den yngsta Björklunden, Matilda, hade flygledningstur i Nikka radio och anmälde på frekvensen att segelplanen böt till vänster landningsvarv. Orsaken till det här var att sjunken vid höger medvindsdel hade antagit otrevliga proportioner. För två år sedan under en liknande dag, hade en Ventus i landningsvarv åkt in i fjällbjörkarna vid sjöns norra strand. Eftersom jag nu plötsligt befann mig i närheten av medvindsdelens början, tyckte jag att det var dags att landa. Speciellt som mina spaningar efter stig blev resultatlösa.

En timme efter min landning fanns det endast en molnglugg kvar på den mulna himlen. Lyckligtvis hölls den öppen ända till kvällen. Däremot hade sjunkområdena blivit så kraftiga, att lägerchefen Patrik beslöt att ställa in bogseringarna. Beslutet fattades kort efter det att han under bogsering mot Södra branten, upplevde att det sjönk 700 fot på tre sekunder. De finska teknologernas flygklubb PIK, som brukar företräda alternativ verklighetsuppfattning, fortsatte däremot glatt bogseringarna med sin Suhinu.

Trots att dagen blev kort och trots att vädret inte var det bästa, flögs det 12 diamanthöjdvinster under fredagen. Dagens högsta topphöjd, 7050 meter, flögs av Kyösti Harju från PIK. Efter det kom Karlskoga Flygklubbs Kjell-Åke Gustavsson, som steg 5800 meter till 6800 meter. När flygningarna tog slut, hittade Pelle och Kaj ett alternativt tidsfördriv. Ur en större snödriva grävde de fram brasplatsen och bänkarna i stugbyn. Himlen klarnade senare under kvällen, och arrangerade åt oss ståtliga norrsken över den välbesökta brasan.

Flygklubben Cumulus är en kosmopolitisk förening. När Kaj var tvungen att återvända till Helsingfors 6/4, kom avlösningen samma dag från Linköping. Sven Larsson har nämligen under flere år haft den goda smaken att delta i vårt lag. Så nu anlände han med sin Annikki, för att installera sig i husvagnsbyn. Lördagen var halvmulen med svag ostlig vind, så Kaj hade det litet lättare att slita sig från lägret och återvända till den grå civilisationen. Vi körde honom till flyget och passade på att köpa mat i Kiruna. Vi hade ingen brådska eftersom vädret inte såg ut att lova någon dundervåg. Gårdagens många diamanter lockade ändå lägerdeltagarna att flyga ett femtiotal starter. Vinden vände till sydväst under dagen, men de flesta höjdvinsterna var blygsamma.

Den här dagen fattade vi beslutet att göra något åt stuga tios lutning. Stugan har antagligen alltid lutat litet, men under de senaste åren hade slagsidan ökat markant. Ifjol hade Kaj placerat några träklossar under sin sängs ben, för att försöka hållas på det allt mer lutande planet. Lutningen hade nämligen blivit starkare mot hans gavel, medan Pelles och min gavel ännu tycktes tveka om den skulle följa med i rollen, eller om den skulle nöja sig med en vingtippning. Den här dagen märkte vi att också vår gavel hade gett fullt skevroder. Under matlagningen gled nämligen stekpannan av Pelles lilla gaskök som stod på matbordet. Men upprätningsprojektet fick vänta ett tag. Det var dags för den efterlängtade lägerfesten, som i år hölls i Polarisgården i Kiruna. Under ett av festtalen beklagades det att det fanns så få aspiranter på årets Trä-C. Det är nämligen så att lägrets största klantighet årligen belönas med den här exklusiva medaljen. Silver-C och Guld-C kan ju vem som helst erövra, men det krävs talang för att få den här utmärkelsen. Även de finska piloterna förstår förresten att uppskatta namnet. Ordet “utedass” översätts nämligen med samma uttryck på finska. Nu offentliggjordes alltså Pär “Pärlan” Falks kandidatur. Han kvalificerade sig tidigare samma dag, när han landade SFK Kirunas Piper Colt på banan som tog slut innan hastigheten gjorde det.

Vädret var barmhärtigt på söndag morgon. Det blåste från ost och snöade. Det verkade som om naturen förstod att låta de trötta segelflygarna vila ut sig ett tag. Björklundarnas ledighet var slut, så de samlade sig och utrustningen och åkte iväg. Också Vesa hörde till dem som var tvungna att åka hem. Jag följde med Pelle när han skjutsade Vesa till flygstationen. Medan vi var borta, bestämde någon ovan molnen att det var dags att ge de kvarblivna piloterna litet flygväder. Markvinden höll sig från ost, men höjdvinden blev av någon anledning västlig. Det här gjorde att vågen öppnade molngluggar som lockade även Sven upp i luften. Markvinden vägrade envist att ändra på sig under dagen, och flere landningar gjordes därför åt andra hållet. Den övre kanten på molngluggarna var på 2500 meter, och vågen bar många av planen över 5000 meter. Segelflygare brukar ju i allmänhet kunna konsten att under kvällarna göra flygväder. Detta faktum att en till en början snöig dag med fel vind kunde utvecklas till en prima vågdag, är ju ett bevis på att lägerfesten gick rätt till. Men kanske nachspielet trots allt slutade för tidigt? Ett tiotal flygplan hade stigit förbi guld-C -höjd och fortsatte mot nästa utmaning när det hände. Vågen planade ut strax under diamanthöjd. I flere av planen knackades det klentroget på höjdmätaren, och ängsliga blickar försökte se om inte någon annan hade hittat ett bättre stig. Kirunaklubbens Johan Nordin steg till 5550 meter, 4950 meter höjdvinst. Det fattades 50 meter, ett sådant öde! Ingen kunde undgå att höra hans jeremiader på kvällen. Han verkade övertygad om att han aldrig skulle få sin höjddiamant. Sven var enda pilot på C6 under dagen, och han steg 3380 meter till 4200 meter. Han hann landa i god tid innan vädret bestämde att det fick räcka för dagen. Patrik var uppe i “Helge Viktor”, när han varnade för att molngluggen höll på att stänga sig. Alla hann lyckligt ner, och senare på kvällen återberättades historier om dagens flygningar i flere stugor och husvagnar. Pelle och jag, de två kvarvarande invånarna i stuga 10, tillbringade kvällen tillsammans med flere av kirunaborna i Olle Lindgrens husvagn. Hittills hade diamantskörden varit hyfsad. Lägret var ändå bara halvvägs och vi var alla optimistiska inför den kommande veckan.

Måndagen 8/4 började med att Pelle höll teknisk mottagning i stuga 10. Några klienter kom med diverse flygmojänger som inte fungerade. Medan Pelle återupplivade dem på köksbordet, hörde vi på radion att Sven startade med C6. Det blåste från sydväst, men bar inte speciellt bra uppåt. När vi hade ätit och klienterna hade gått, åkte vi ut till fältet där Sven nyss hade landat. Jag var näste man att flyga, men hittade inga lyft alls, så jag överlämnade planet åt Pelle.

Vädret verkade nu snabbt bli bättre. Vinden var nu västlig och kraftigare. Medan Pelle var i luften, utspelades en händelserik följetong kring kirunaklubbens Twin Astir “Helge Viktor”. Lägerchefen Patrik Isaksson och klubbkamraten Christer Poromaa hade tänkt utmana det svenska höjdrekordet för tvåsitsare. Vädret såg lovande ut, planet var ledigt och utrustningen checkad. Klubbkollegan Christer Björk hämtade i sista stund en reservbarograf, så att rekordet säkert skulle dokumenteras. Den andra barografen fick tyvärr inte plats i planet, så expeditionen gav sig iväg med friskt humör, och en barograf. De kopplade ur på 1000 meter, men efter det fick de jobba hårt. Efter två och en halv timme var de på 5000 meter, och vågen bar med 0,2 – 0,5 m/s. Fyrtio minuter senare hade de kämpat sig 800 meter uppåt, och då hittade de äntligen ett bättre stig. Sedan steg det med 2,5 m/s till 7000 meter. När det var några hundra meter kvar till rekordet, berättade Christer att han hade pissbrått. Man kan lätt föreställa sig vad expeditionschefen tänkte då. Men Christer gav sig inte. Det här var allvar, menade han, och de borde genast gå ner för landning. Efter det följde en intensiv diskussion om prioriteringar i allmänhet och under den här flygningen i synnerhet. Den despotiske expeditionschefen avslutade debatten med att konstatera att flygningen skulle fortsätta, och att besättningsmannen kunde lösa problemet som han tyckte. En fashionabel plastpåse från ICA Östlund hittades, och expeditionschefen återgick till flygningen. Operationen i framsitsen lär ha tagit 20 minuter, och försvårades av antalet klädesplagg och kylan. Syrgasmasken kan knappast ha gjort det hela lättare.

Till sist återvände expeditionen i triumf. Troféerna bestod av en topphöjd på 7730 meter QFE, tvåsitsarrekord och rekord i pissbombning. Men den arma expeditionschefens psyke skulle prövas ännu en gång. Det visade sig nämligen att barografen inte var påkopplad. Vilket öde! Försöken att stuva in reservbarografen hade lett till att den andra stängdes av i misstag.

Den stackars expeditionschefen satt och vilade sig och sina nerver när näste klubbkompis, Bertil Aldenlöv, dök upp. Han ville gärna flyga, och var inte helt avogt inställd till ett tvåsitsarrekord. Hade expeditionschefen kanske lust?

Och så åkte Twin Astiren iväg igen. Den här gången var barografen påkopplad och inga missöden inträffade. Men också nu diskuterades det i planet, nämligen om vad den riktiga urkopplingshöjden var. Istället för att låta en sådan detalj irritera sinnesfriden, styrde expeditionschefen resolut Twin Astiren in i en dykning till 800 meter och in i vågen igen. Resten av flygningen var triumf i känd stil: topphöjd 8800 meter QFE och 9330 meter MSL, samt höjdvinst 7980 meter. Det finns ingenting som tröstar en besviken expeditionschef så väl som ett rekord.

Efter knappa två timmar bad Pelle om förlängning av färdplanen med en timme. Helt tydligt hade han hittat någonting. Klockan var halv fyra och den kraftiga vinden höll i sig. Vågmoln syntes i så gott som alla riktningar, och flere av molnen var travade på varandra. I väster syntes en kompakt molnbank, som i motljuset började se mörk ut. På isen fanns parkerade bilar och väntande medhjälpare, medan planens förtöjningsområde var tomt. Allt som kunde flyga hade bogserats upp i luften. Det var många som försökte hålla sig varma medan de satt i bilarna och lyssnade på radion. Radiotrafiken var ganska sparsam. Inget sällskapligt prat, mest trafikanmälningar, förlängningar av färdplaner och meddelanden att näste man kunde göra sig klar. Ett tydligt tecken på att piloterna var fullt upptagna. Efter en tid hördes Pelles kvävda röst i syrgasmasken. Han var på väg ner efter att ha varit på 8450 meter. Det här betydde en höjdvinst på 7150 meter. (Vid en senare instrumentkontroll konstaterades det att de faktiska värdena var: höjdvinst 7150 meter, topphöjd 8790 meter QFE och 9255 meter MSL.) Sven och jag lade beslag på släden med syrgastuber och väntade på att Pelle skulle landa. Över två timmar tid till sista landning, tillräckligt för en flygning till. Kan förväntningar bli högre än så? När den djupfryste Pelle hade landat, tankade vi syre i planet som var alldeles fuktigt inuti av utandningsluften. Både Sven och jag kunde tänka oss att flyga den sista starten, men det fanns tid för bara en flygning. Jag vann slantsinglingen och sprang till bilen för att byta till filtstövlar, medan C6 rullades till startplatsen. En liten omväg via flygledningskuren för att lämna in en färdplan, och sedan tillbaka till flygplanet. En kraftig vind, vackra vågmoln ovanför och framför mig en LS4 med fulla syrgasflaskor. Behöver jag nämna att mitt humör var på topp? Vinden hade sopat bort snön från banan, så det var ett enda slintande innan jag kom fram. Västerut hade sikten försämrats. Molnväggen tycktes ha kommit närmare, och med undantag för några tallrikshögar som stack upp, var den kompakt grå. Däremot badade mandelmolnen ovanför i det varma kvällsljuset.

Pärlan bogserade mig med “Helge Caesar” rakt mot Nikkaluokta. En rotor av det mera kraftigare slaget välkomnade oss redan från början. Syrgasmasken dunsade upp och ner ända till Nikkaluokta, medan planet krängde och sparkades omkring, och hastighetsmätaren vinkade som en glad femåring. Piper Cherokeen studsade hit och dit i synfältet och vreds i fantasifulla vinklar. Efter ett ögonblick åkte C6 in i samma område och upprepade krumbukterna. All heder åt bogserpiloterna som gång på gång flög fram och tillbaka genom rotorområdena. Hade lägerledningen opererat bort deras magsäckar, eller vad var hemligheten? Roland Rotor använde C6 som squashboll ända tills jag fick ett kontinuerligt stig på 800 meters höjd över Nikkaluokta. Där kopplade jag ur och kunde lättad se att variometern höll sig mellan 5 och 6 m/s. En stunds sicksackflygning över Nikkaluokta lyfte C6 förbi ett långsträckt mandelmoln. Omgivningen var fantastisk, och vart jag än såg serverades jag allt vackrare vyer. Varje bergstopp var täckt av och krönt med vågmoln staplade på varandra. Bergen var skymda, men de här mandelstaplarna berättade vad som fanns under. Somliga av molnformationerna såg ut som vingliga högar av tallrikar som staplats upp och ner. Mellan Kåkittjårro och Tarfala stod den högsta stapel av vågmoln jag någonsin sett. Det var inget tvivel om att det var där dagens bästa stig fanns. Vågmolnen i tallrikshögen såg inte ut att vara mindre än de omkringliggande, men höjden på stapeln gjorde att den såg orimligt smal och vinglig ut. Solen i väster belyste molnformationen bakifrån, och gav den en passande majestätisk belysning.

Nu visste jag vart jag ville härnäst. Men först var jag tvungen att samla all höjd jag kunde få. Tiden utnyttjade jag till att sluka vyerna med ögonen. Molnlandskapet som täckte markens detaljer verkade vara målat med vågräta penseldrag som bildade linsmoln. Vid en närmare titt, märkte jag att varje detalj i varje molnyta var målad med linsformade moln. Precis som i pointillismen där man målar med prickar som bildar helheter. Jag var helt betagen, jag hade aldrig sett något motsvarande. Det var så overkligt, en hel värld som bestod av mandelmoln. De fanns i flera nyanser och i alla storlekar. De bildade böljande täcken, fantasifulla formationer och höga stalakiter som lutade sig mot vinden. Scenen skulle ha passat bra i en science fiction -film.

Jag steg till 4100 meter, där stiget började avta. Jag visste att det skulle sjunka under glidet i motvind till nästa våg, men jag bedömde att höjden skulle räcka. Söder om den högsta tallrikshögen fanns ett ensamt men stort vågmoln. Jag började glidet mot öppningen mellan dem, med avsikt att sedan svänga norrut och komma på vindsidan om tallrikshögen. Glidet bjöd på ett visst mått av spänning. Att flyga genom sjunksidan av en våg blir aldrig rutin, och man kan aldrig vara säker på vilket humör naturen är. Under glidet såg jag en särdeles vacker detalj i tallrikshögens läsida. En av mandlarnas ovansida var inte slät som alla andra, utan “lockig”. Det såg ut som en rad lika stora månskäror som stod radade efter varandra, med skärans udd mot vindriktningen. Tillsammans såg de ut som stiliserade havsvågor. Någonting som man kunde vänta sig i en detalj i ett gammalt hus i jugendstil, men inte här uppe. Jag har aldrig sett något liknande, och jag skulle gärna veta hur lockarna hade uppstått. Kunde strömningen ha blivit turbulent mot slutet av linsmolnets ovansida?

Jag fortsatte glidet mot utrymmet mellan tallrikshögen och den stora mandeln. Det tog sin lilla stund eftersom det var motvind, samtidigt som LS4:n hade fått en ojämn tegelstens glidtal. Till sist flög Charlie 6 och jag in i öppningen. Här blev det soligare, men vad jag mest önskade mig var ett stig. Det var länge sedan jag hade sett fältet, och när jag svängde norrut längs tallrikshögens västra sida kände jag mig en aning ensam. En molnkoloss och ett sjunkområde i ekonomiförpackning låg mellan fältet och mig. Var fanns stiget? Tallrikshögen kunde ju inte ha uppstått utan en våg, eller hur? Jag fortsatte att glida norrut längs molnväggens kant. Jag är inte så kräsen, tänkte jag. Det behöver inte vara ett dunderstig, jag kan nöja mig med allt som bär mig uppåt. Efter en stund började variometernålen krypa uppåt mot nollsträcket. Då hade jag 3100 meter höjd. Ytterligare ett tag senare tog nålen ett raskt kliv framåt, och ställde sig på 6 m/s. Jag antar att mina mungipor syntes på sidan om syrgasmasken.

När jag väl hade hittat stiget, flög jag fram och tillbaka framför molnväggen som reste sig till oanade höjder. Eftersom jag låg så nära väggens yta, var det svårt att uppfatta proportionerna på den. Det måste kännas likadant för en fluga som sitter på ytterväggen till ett höghus. Västerut lyste solen på ett överjordiskt landskap av moln. Framför mig till vänster fanns en molnglugg som visade Savotjåkkas fot vid Ladtjojaure. Med hjälp av den kunde jag avgöra mitt läge. Då jag flög norrut i vågen och svängde, kunde jag se ett skymt av Vistasvagges norra del. När jag sedan flög åt andra hållet flyttade jag svängen lite mer söderut än nödvändigt, och då kunde jag se Nikkaluokta när jag sträckte på halsen. Då jag sedan skulle svänga tillbaka till en nordlig riktning, började jag med att snabbt svänga mot sydost innan jag svängde till höger. På så sätt fick jag en snabb glimt mot Paittasjärvi. Jag upprepade den här manövern vid varje sydlig sväng för att hålla ett öga på väderutvecklingen. Jag ville helst att min reträttväg skulle hållas öppen.

Medan jag kryssade mig uppåt, anropade Asko Halme Nikka radio. Han flög vasaklubbens Club Astir “Whisky 1” och var vilse. Han beskrev det lilla han kunde se under sig, men det räckte inte till för en pålitlig positionsbestämning. Lyckligtvis hade han höjd kvar, så problemet löstes genom att tornet i Kiruna gav honom en QDM. Genom att styra den kursen kom han lyckligt fram till flygstationen. Folket där borta är hyggligt. De tog ingen landningsavgift för segelflygplan.

När det här lilla dramat var över, återgick jag till att beundra vyerna. De var fortfarande som från en annan planet. Ur ett kompakt och böljande molntäcke växte det upp vingliga tallrikshögar överallt. Samma vädertyp fanns så långt in i Norge som man kunde se. Solen strålade från en nu molnfri himmel, och strödde gnistrande silverkorn över molnmattan. Tallrikshögarna fick silverkant eller hel fasadmålning, beroende på om de belystes bakifrån eller framifrån. Stämningen ackompagnerades på ett lämpligt sätt av en rytmiskt väsande syrgasmask.

Kylan började nu så småningom kännas överallt, och då menar jag inte bara piloten. Ett par jämförande blickar visade att bägge skevrodren pekade en aning uppåt. Vingarna och stötstängerna drog ihop sig olika mycket i kylan. Kaj hade skaffat något smörjmedel för planets stötstänger. Medlet lär vara det bästa som finns och definitivt köldsäkert. Ett sådant struntprat; vid 7300 meter var det tillräckligt kallt och vaselinet frös, och samtidigt styrspaken. Plötsligt behövdes det mera kraft för att styra planet, även om motionen var välkommen. Kabinen började nämligen kännas litet dragig, eftersom jag hade varit tvungen att öppna ventilationen helt. Detta för att försöka hindra att kabinhuven skulle isa igen. Jag hade visserligen ännu hyfsad sikt rakt framåt och rakt åt sidorna, men de övriga riktningarna var inte fullt så bra.

Vågen bar nu med 3 m/s och tallrikshögen såg ut att fortsätta ännu en bit uppåt. Jag undrade hur högt vågen egentligen gick, men bestämde mig för att hänga med tillsvidare. Jag bad om en förlängning av min färdplan till tiden för sista landning, och underligt nog uppfattades mitt anrop. Jag kan tänka mig att jag inte var så välartikulerad med min styva tunga. Höjdmätarvisaren fortsatte att promenera fram längs skalan, men det kändes inte ännu som att vara högt förrän jag såg någonting ovanför Norge. Ett jetplan flög norrut och lämnade efter sig en kondensstrimma. Det som fick mig att haja till, var att strimman avtecknade sig mot horisonten. Proportionerna i det hela började gå upp för mig.

När jag närmade mig 8000 meter avtog stiget märkbart och var som bäst 1 m/s, ofta mindre. Tallrikshögen började till sist ta slut, så vågen började tydligen plana ut på toppen. Efter 8000 meter flög jag i ett snabbt krympande område där det steg med 0,5 m/s. Eftersom jag var nära toppen, kunde jag lika gärna ta reda på var den låg. Efter en tids kryssande i svagt stig, kunde jag på höjdmätaren avläsa 8180 meter. (Vid en senare instrumentkontroll drog Pelle slutsatsen, att de faktiska värdena för flygningen var: höjdvinst 7380 meter, topphöjd 8520 meter QFE, och 8985 meter MSL.)

Nu var också plexiglaset igenisat i alla riktningar, utom rakt mot sidorna. Jag höll ventilationen på fullt och hoppades att sikten rakt framåt skulle tina på vägen ner. Jag gled till Ladtjovagge och började fälla höjd med fulla bromsar och 120 km/h. Allt gick bra en tid, tills allt jag kunde se ur planet blev vitt. Jag hade flugit in i ett moln. Lyckligtvis gick det bra att svänga 180 grader och ta sig ut igen. Det finns stunder då man förstår att uppskatta gyrot på instrumentbrädet. Då jag var ute i det fria öppnade jag full broms igen och tappade höjd i en spiral tills jag såg Nikkaluokta. Då flyttade jag mig ovanför byn och fortsatte att skruva mig ner med fulla bromsar. Spiralrörelsen gjorde att det var lättare för mig att hålla uppsikt över omgivningen. Dessutom tänkte jag, att jag på det här viset syntes bäst för eventuella andra plan. Så höll jag på i 120 km/h tills jag kommit ner på 4000 meter. Nu hade jag till och med litet sikt framåt, så jag sökte mig till nedflygningszonen som på grund av rotorerna igen var söder om fältet. Där fortsatte jag att fälla höjd. Jag ville fortfarande inte öka hastigheten, eftersom planet var nedkylt. Den relativa värmen på lägre höjd kändes behaglig, och den tinade upp mig lagom tills det var dags att landa.

Nere på marken var stämningen euforisk. Halkande medhjälpare försökte i blåsten flytta landade plan på den blanka isbanan. Upprymda och vimsiga piloter talade i munnen på varandra om sina upplevelser. Jag var antagligen inget undantag. Barografer grävdes fram ur planen och studerades ivrigt. Det gick inte att gå genom planparkeringen utan att få flere inbjudningar till diamantwhisky.

Den här dagen gjorde att lagret av syrgastuber på lägret tog slut för tillfället. Det hade regnat diamanter i så gott som varje stuga och husvagn. Somliga, speciellt de finska deltagarna som var i majoritet, var litet blyga med att anmäla sina höjder till arrangörerna. Därför kommer det totala antalet diamanthöjder kanske aldrig att klargöras. Till arrangörerna anmäldes bara 22 diamanter den här dagen. En försiktig gissning är att antalet borde höjas med 10-15 stycken.

Teknologen Vesa Nuotio flög PIK:s Club Astir “Foxtrot Kilo” till 9100 meter, när han avbröt i ett stadigt stig på 3-4 m/s. Också han hade haft det svalt, vid topphöjden hade termometernålen redan länge legat mot stopparen vid -50 grader. Åke Svensson från Älvsby Flygklubb flög till 8600 meter, och olycksfågeln från igår, Johan Nordin, flög sin diamanthöjd den här dagen. Han bjöd senare, som det sig bör, på whisky i stuga 2. Nu var hans historier betydligt gladare, och ännu följande morgon sökte han efter folk som inte hade hört dem.

På kvällen, under den mulna himlen, vandrades det flitigt från stuga till stuga, och överallt blev man bjuden på dricka, glada miner och färska flyghistorier.

Följande dag bjöd på klassiskt turistväder, varmt och molnfritt. Det hindrade inte piloterna från att flyga, men någon våg hittade de inte. Markvinden fläktade från syd, medan höjdvinden lustigt nog var från norr. De två knölarna nordväst om fältet, Kattskallarna, badade i solljus och gav möjligheter till termikflygning. Det verkade som om flygentusiasmen från igår satt i, för de flesta planen var uppe och flög. Vårt lag tyckte däremot att ett besök till simhallen i Kiruna skulle sitta bra. Samtidigt passade vi på att fylla förråden.

Den här dagen hade kirunaklubbens Tomas Mäki tagit sig upp på den östra Kattskallen. Platsen är populär att flyga tryckare över, eftersom man efteråt kommer in i landningsvarvet på lämplig höjd. Tomppa hade tagit med sig en videokamera och använde den flitigt. Patrik och Micke Inga, som flög “Helge Viktor”, upptäckte nämligen att det gick att stiga upp i termik efter dykningen. Så hela eftermiddagen var det ett enda svischande och svoschande över Kattskallen.

En ny Trä-C -kandidat hittades också. En ung dam ur PIK, Mirva Haikarainen, lyckades med något som är relativt ovanligt, att i misstag buklanda en LS4. Hon tog det hela med ro och sade att hon hade vanan inne. Hon var den andra av två kandidater, men tyvärr klarade hon sig inte i konkurrensen om utmärkelsen. Vid lägrets slut gavs medaljen nämligen åt Pärlan, som hederstecken för hans spektakulära landning.

Senare på kvällen besöktes Patriks husvagn flitigt, där hans 30-årskalas firades. För att ha ett tillräckligt stort förråd av orsaker till fest, har somliga av arrangörerna klokt nog förlagt sina födelsedagar till tiden för lägret.

Onsdagen 10/4 var klar och kall, och en kylig nordostlig vind förstärkte intrycket. Det gick nog att flyga, även om man inte kom över 2000 meter. Ingen i vårt lag flög med C6, utan vi sysslade med alternativa tidsfördriv. Medan Sven bogserade med Colten, tog Pelle och jag itu med att räta upp stugan. Patrik och Jocke, vilka råkade komma förbi, var en välkommen hjälp. Jag var litet orolig för det hela. Jag hade helst sett att vi gjorde jobbet under lägrets sista dag. Jag kunde för min inre syn se hur stugan brakade under hävstångsbehandlingen, och de fyra väggarna slog ut som en utblommad tulpan. Med tanke på att det var -16 grader kvällen innan, var det inte rätt tidpunkt att göra sig hemlös. De övriga lyssnade inte på mina profetior, och inte stugan heller. Efter en tid var var hon upprätt och fortfarande i ett stycke. Det kändes ovanligt att första gången stiga in i stugan. När man av gammal vana kompenserade för lutningen, höll man på att falla mot byrån. Resten av dagen tillbringades sedan i stugan med Patrik. Han och Pelle analyserade barogram och bestämmelser samt fyllde i blanketter för rekordflygningen, medan jag låg på min säng och studerade tysk taktik i luften 1940.

Pelle hade redan på morgonen klagat på halsont, så han vilade sig medan Patrik, Jocke, Sven och jag åkte till bastun i Nikkaluokta. Efter det hemsökte vi Annikas och Christers husvagn, innan vi till sist slutade kring den stora brasan. Även om dagens flygningar inte var så spektakulära, var det ingen brist på flyghistorier. Det verkar som om historierna mår bäst av att mogna litet innan de berättas.

Under natten till torsdagen var det -23 grader, men det hindrade inte dagen från att bli varm, solig och vindfri. Idealiskt väder för dem som var ute och åkte skidor, men inte lika uppskattat bland de excentriska segelflygarna. Sven tillbringade dagen med att bogsera, medan Pelle och jag åkte till Nikkaluokta för att äta våfflor. Efter det tog vi en liten vandring i Ladtjovagge, där det var full vårvärme.

Fredagen verkade lova litet bättre flygväder. Det blåste nämligen en aning, men visserligen från nordost. En vindriktning som inte brukar höra till de bästa. Vi väntade för att se vad som skulle hända. Pelles hals var inte bättre, snarare tvärtom, men Sven och jag var flygsugna. På eftermiddagen hade inga förbättringar i vädret ännu skett, men Sven startade ändå med C6. Han satt där uppe i jämna två timmar, men kom inte över 1200 meter. Halvsextiden blev det sedan min tur. Samma nordostliga vindriktning höll i sig, men det fläktade kanske något mera nu. I alla fall hade vågen stabiliserat sig. Jag lyckades stiga ovanför Diamantravinen 2100 meter till 3050 meter. När det inte bar högre, gled jag till Vistaskröken och såg mig omkring. På andra sidan om Kebnekaise och Singitjåkka låg ett heltäckande lager av låga moln som badade i kvällssolen. Ur detta molnhav stack det upp bergstoppar som bildade klippiga öar. När färdplanen började gå ut, gick jag in i landningsvarvet för att landa på den sista minuten. På radion kunde jag höra att två plan hade fått tag på en hygglig kvällsvåg, och var nu på väg att flyga var sin diamant. Så kom det sig alltså att J. Mattila från Åbo steg till 6250 meter, och Göran Ohlsson från Nyköpings flygklubb steg till 6200 meter. Inte så illa för en dag med fel vindriktning.

På kvällen var det sedan dags för lägrets våffelparty. In i stuga 2 klämde sig 25 personer, en bedrift i sig. Dessutom blev det litet utrymme för kocken att vispa smeten.

Vi vaknade på lördag morgon av att det blåste inne i stuga 10. Den kraftiga vinden från nordväst hade för bråttom för att gå runt stugan, och ven nu över våra sängar. Det var speciellt husknuten mot nordväst som fungerade som luftintag. Pelle låg i sovsäcken med skinnmössa på huvudet, och jag klädde på mig mera kläder innan jag kröp tillbaka in i min dunsovsäck. Vi dämpade den värsta kulingen med textiltape i hörnet, men i övrigt var det inte mycket att göra. Det kändes som att bo i ett venturirör. När dagen hade grytt och vinden höll en andhämtningspaus, fattades ett beslut: Pelle måste till en läkare. Han lät illa och såg eländig ut. Dessutom kände han sig miserabel. Sven och Annikki hade åkt iväg tidigare på morgonen, men Lena och Tomas körde Pelle in till Kiruna. Efter en tid kom han tillbaka med en uppsättning pillerburkar, och diagnosen bronkitis.

Resten av dagen tillbringade vi i stugan. Medan Pelle vilade, läste jag och lyssnade på flygradion. Vinden blåste från nordväst med ny kraft. Det här kombinerat med tövädret, gjorde att den hala isbanan blev ett problem för många. Vinden skapade starka stig och likadana sjunk. Dessutom var rotorerna ute och härjade igen, så vänster landningsvarv togs i bruk. Vinden var så hård att vindstruten höll på att flyga iväg, och bogseringarna inställdes för en tid. Ovanför syntes massiva vågmoln, som berättade att prövningarna på lägre höjd skulle belönas med generösa höjdvinster. Under dagens lopp kom Åke Svensson från Älvsby Flygklubb högst med 8200 meter QFE. Pekka Teljamo ur Kouvolan Ilmailuyhdistys kom till 6500 meter, och Mikko Vanhala från Nuorisoilmailijat fick topphöjden 6300 meter. Totalt flögs åtta diamanter under lördagen.

På kvällen åkte jag med Patrik och Christer till bastun i Nikkaluokta, för att sedan avsluta dagen och lägret i Patriks husvagn. Stämningen var uppsluppen, och både gångna flygningar och kommande stordåd ventilerades. På något sätt kändes det som om det inte var långt kvar till nästa läger.

På söndagen hade Pelles feber dalat, så vi städade stugan och packade utrustningen och planet. Efter några längre avsked klev vi in i Buicken, som väntade på att få köra oss hem.

Long John

 

Hört under lägret

*  Matilda: “Förra årets läger var händelserikt.”

   Benita: “Vi har inte kommit hem ännu.”

*  Benita till Long John: “Du har ju inte gått till överdrift. Det som du skriver är ju sant. Visst?”

   Long John: “Kaj kan intyga att jag har ett samvete när jag skriver.”

   Matilda: “Har du det?”

*  Tomas: “Här luktar det gott.”

    Benita: “Vill du ha vitlökspotatis eller romtoddy?”

   Tomas: “Ja tack.”

*  Björn häller. Matilda: “Pappa det är 80%!”

   Björn: “Just därför.”

*  Benita: “Björn! Björn! Det är 80%!”

*  Patrik: “Har du kärleksproblem?”

   Christer: “Det är det väl alltid. Det finns ingen kärlek utan problem.”

*  Benita: “Det här är 80%, så att ni vet.”

*  Benita, dystert: “Snart är det slut igen.”

*  Vesa: “Får det vara en cognac?”

   Björn: “Ja tack. Vi skall se vad den smakar.”

   Benita, torrt: “Som om du inte visste hur cognac smakar.”

*  Benita till Björn: “Ta inte så mycket, så att du inte är i samma skick som i morse, och måste börja dagen med en Underberg.”

*  Christer om Long John: “Han skriver läsligt, än så länge.”

*  Björn: “Jag börjar bli trött. Det är så länge sedan jag sov.”

   Matilda, torrt: “Visst, det är ju två timmar sedan.”

*  Matilda: “Var är mina byxor?”

*  Patrik: “Vilken segelflygare har inte ölmage?”

   Matilda: “Long John.”

*  Patrik: “Jag sitter hellre på marken och önskar att jag var i luften, än tvärtom.”

*  Rami Uusihauta har nyss stolt meddelat på radion 6000 meter, stigande. Hans dam svarar smått irriterat: “Tar det länge ännu?”

*  Björn vid brasan: “Vi trodde ni hade tuttat eld på stuga 10.”

   Long John: “Då hade den brunnit med blå låga.”

*  Mats Halin till Patrik: “När skall Lena föda?”

   Patrik: “Fråga inte mig. Jag är inte inblandad.”

*  Kaj till Olle vid brasan: “Din pinne brinner!…Inte den, korvpinnen!”

*  Patrik i bussen på väg hem efter lägerfesten: “Bärra är en bra chaufför. Han kör på mitten av vägen.”

*  Olle: “Nästa år tänker jag hälsa på er i stuga 10 bara en gång.”

*  Annikki: “Barn är mjuka, men Svens bollar är ännu mjukare.”

*  Pelle om sitt gaskök: “Den tänder direkt.”

   Annikki: “Som Sven.”

*  Johan Nordin till Long John: “Vad skriver du?”

   Long John: “Bry dig inte om det. Prata på.”

*  Christer om rekordflygningen: “Det var inte lite kläder man hade på sig.”

*  Christer: “Allt jag tog i krympte.”

*  Christer: “Det ångade som f-n. Som fisksoppa. Det luktade likadant.”

*  Åke Svensson i duschen i Nikkaluokta: “Åå jävlar!”…(kort paus)…”Åå jävlar åt andra hållet!”

*  Christer i kiosken: “Jag har inte en kund, men redan kaos.”

*  Sven: “Jag skall vara rätt desperat innan jag flyger en Schweizer.”

*  Sven: “Jag har väl inga kompisar.”

*  Tomas som tveksamt äter mandlar: “De är säkert goda.”

*  Sven: “Det här var en god tårta.”

   Patrik: “Det är min mammas. Vill man ha god tårta, går man dit.”

   Lena, kyligt: “Jaså, mina duger inte.”

*  Christer till Long John: “Tack betyder inte att du skall sluta hälla.”

*  Christer i stuga 10: “Har ni ätit vitlök?”

   Long John: “Visst, det håller plexiglaset imfritt.”

   Christer: “Fungerar det med diskmedel?”

   Long John: “Nej, det smakar så illa.”

*  Tomas: “Finns det något över av Garagenkorvan?”

*  Christer: “Bättre att sitta i Kiruna och längta till Göteborg, än att sitta i Göteborg och inte ha någonting att längta till.”

*  Christer: “I år har jag inte flugit med kontaktlinser. Var är alla flygplan.”

*  Patrik till Christer: “F-n vad du är suddig. Jag ser dig knappt.”

*  Christer: “Vid -55 grader är den inte lika stor som vanligt. Den är något mindre.”

Kommentera