Vågor på isen och i luften 1995

Kebnelägret modell 1995 var litet annorlunda. Vanligtvis är ju lägret två veckor långt, men nu var tiden bantad till tio dagar. Orsaken är beklaglig. Kirunaklubben har haft en akut brist på aktiva medlemmar, eftersom flere personer har flyttat för att arbeta eller studera på annan ort. Genomförandet av lägret krävde därför en nedskärning av lägertiden. Men vi gamla kebneknasar från stuga 10 kunde inte acceptera sådana fasoner. Riktiga vågflygare tillbringar två veckor på lägret, kortare tider är till för turister. Så när inbjudningsbrevet nämnde att lägret hålls 8-17/4, struntade vi i sådant tjafs och så åkte Kaj, jag och Pelle iväg i Buicken redan 1/4.

Väl framme i stuga 10 kunde vi konstatera att den lutade minst lika mycket som i fjol. Frågan var om inte kåken hade fått ännu mera slagsida. Kaj hade varit förutseende nog att ta med sig några träklossar att sätta under sin sängs ben. I fjol hade han nämligen upprepade gånger klagat på att han kände sig som på det lutande planet när han låg i sängen. Lutningen hade blivit starkare mot hans gavel, medan Pelles och min gavel tycktes ännu tveka om den skulle följa med i rollen eller om den skulle nöja sig med en vingtippning.

Vi tänkte som så, att vi kunde ju kanske vara till någon nytta efter att vi hade installerat oss. Så kom det sig alltså att vi fick typen på plogbilen. Förutom plogning fick vi vara med om ett annat projekt av mera unik karaktär. Det är ju oftast så att en isbelagd sjö är relativt slät. Men i år hade naturen lyckats med konststycket att få en frusen sjö att likna ett stormande hav. I stället för att isens yta skulle ha varit någotsånär plan, var den täckt av vågor och dyningar. Det florerade flere teorier hur det här kunde vara möjligt. Somliga antog skämtsamt, att en av höststormarna inträffade under en kraftig köldknäpp. På så sätt frös allting under ett ögonblick. En mera trolig teori är att ett yrväder inträffat efter att isen frös, och långsträckta drivor uppstod. Efter det blötte ett töväder ner drivorna, och sedan behövdes det bara en kall period för att allt skulle förvandlas till is. Hursomhelst, de förstenade vågorna gjorde banan oanvändbar.

Plogbilen hade inga chanser att hyvla ner vågkammarna, trots många försök. I stället användes det en annan metod. En elektrisk pump sänktes ner i en vak, och pumpade upp vatten via en tjock slang. På nätterna frös vattnet i vågdalarna och följande dag var det dags att hugga upp vakarna igen. Det behövdes nämligen ett antal vakar så att den inte alltför långa slangen skulle kunna täcka banan. Under de senaste åren har ju vattnet på isen varit något som har hatats som pesten. Därför kändes det en aning dumt att stå och vakta en slang som håller på att dränka banan. Turisterna som åkte förbi med sina motorkälkar ifrågasatte antagligen vår intelligens. Tänk bara: mitt på sjön puttrade en generator, och en figur stod och iakttog en slang som vattnade isen.

Torsdagen 6/4 var all utrustning på plats, inklusive flygledningskur, kiosk och bränsle. En plogbil av grövre modell kom ut och hyvlade av de återstående ojämnheterna. Vi var alla överens om att bättre banor har aldrig skådats. Det var visserligen turistväder, men Pelle och jag kunde inte låta bli att ta ett par flygningar med C6. Efter det var det dags för en välkommen avlusning i Kiruna simhall.

Fredagen var mulen. På förmiddagen bjöds det på ostlig vind och snöfall. Vinden vred sig senare mot väst, men molnen låg kvar. Laget från Nuorisoilmailijat kom och upptäckte till sin häpnad att Cumulus hade monterat sitt plan före dem. Antagligen det sista de hade väntat sig. Klanen Björklund anlände på kvällen efter en händelserik färd. Redan efter 30 kilometers resa tappade husvagnen ena hjulet, och senare lade en av husvagnens stötdämpare av. Dessutom var BMW:ns kupévärmare sönder. Av någon anledning uppfattades ett exemplar av Kauppalehti framför kylaren att vara ett lämpligt botemedel. Det ledde till att kylaren kokade, och eftersom somliga delar av den var av plast så smalt de. Nå, glasfibervirtuosen Björn fixade det hela med glasfiber och harts, och så körde de vidare. Till på köpet anlände Björn på ett par kryckor, men orsaken till dem var däremot ett minne från lillajulen. På kvällen bjöds vi sedan på Benitas berömda toddy och ett ståtligt norrsken.

På lördagen anlände resten av cumulössen. Anders hade med sig Twin Astiren plus Södis, som deltog i lägret för första gången. De installerade sig i stuga 8 med sin mikrovågsugn som de hade med sig. Först NMT-telefoner och nu mikrovågsugnar, vildmarkslivet är inte vad det har varit. Nytt var också att Twinen gjorde debut under tävlingsnumret C8. Under dagens lopp dök också Sven och Annikki upp. Det blåste från nordväst och vädret verkade vara helt flygbart. Trots det var det kämpigt att hållas i luften, för att inte tala om att komma uppåt. Lagets enda höjdvinst för dagen, 600 meter, flögs av Pelle. När det var min tur att flyga med C6 syntes ett vågmoln mot nordväst. Bogseraren Patrik föreslog ett försök, och så åkte vi iväg. Det märktes att det fanns en viss vind. Det tog nämligen en liten stund för CZU att förflytta sig och C6 rakt mot vinden. Men ingenstans verkade det stiga. Efter 27 kilometer var vi vid vågmolnet, västerut från Vistaskröken. Nu fick det räcka med sträckflygning. En förväntansfull urkoppling på 1700 meter, och förbryllelse. Som bäst 0 m/s, men ingenting bättre. Det hjälpte inte hur jag än sökte, det var dött i alla riktningar. Eller inte riktigt alla, för när jag övergav molnet hittade jag ett sjunkområde som drog neråt med 2-3 m/s. Det var ingenting annat att göra än att blåsa iväg hemåt i medvinden innan höjden började tryta. Det kändes skönare att ha en höjdreserv över den här delen av Vistasvagge. Den fuktiga luften, som redan nu frös ner tårna snabbt, skulle nog ändå inte ha varit angenäm under en högre flygning.

Under lördagen planterades ett av de där guldkornen som föder bra historier. Här är en som kommer att berättas vid elden ännu efter många år. Det ringde i lägerchefen Patriks mobiltelefon. Hans kompis Rune var ute bland fjällen 30 kilometer norrut. Situationen var dyster, lördag kväll och ingen lördagsdricka. Patrik stormade in hos Björklunds och fick låna en akvavit. Han hällde innehållet i en sirapsburk av plast och virade in den i en plastpåse. I den knöt han fast en meter rep, och i andra ändan av repet fäste han två plastpåsar som fallskärmar. Det hela liknade en apollokapsel på väg hem. Så åkte han och Mats iväg med Super Cuben för att bomba Rune. Expeditionen var framgångsrik, akvaviten landade 25 meter från den lycklige och rörde Rune. Han ringde följande dag till Patrik för att tacka, och för att klaga på huvudvärk.

Söndagen bjöd på turistväder och nordostlig vind. Första cumulusen, och antagligen också första lägerdeltagare, som steg upp var Anders. Klockan 3.30 åkte han till Kemi för att söka C8:ns syrgastuber, planboken och en stabbpåse. Grejorna hade blivit hemma och hade nu sänds upp till Kemi. Paittasjärvi-Kemi tur och retur lär ta 10 timmar. När vi hade packat in planen efter dagens flygningar, ställde Södis frågan vi hade väntat på att få höra. Han undrade nämligen sin vana trogen var närmaste dansrestaurang fanns. Jag tror att han insåg bristen på civilistation först när han fick höra att det var 60 kilometer till hans oas. Det är inte så lätt att vara stadsbo där uppe. Jag minns att året innan sökte Frank en bankautomat…

På kvällen firades lägerchefens födelsedag i hans husvagn. Under kvällens lopp hann han berätta med inlevelse hur det gick till under bombflygningen med Super Cuben. Under festen bjöd Sven och Annikki storsint ur stuga 10:s lager, innan de gick och lade sig tidigt i sin husvagn. Senare diskussionsförsök angående deras eget lager ledde enbart till enkelriktad kommunikation.

Följande dag vaknade vi klockan 11. Det var fortfarande nordostlig vind och turistväder. Ett TV-team kom för att filma kirunaklubbens Twin Astir, men annans hände det inte mycket i luften. På kvällen och natten sjönk temperaturen, trots det mulna vädret, till -22′. I stuga 10 samlades ett antal cumulöss och Lennart. Kjell Ivarsson var också på plats med en jättelik skylt. Han hade lovat skaffa den bara han fick bli medlem i Cumulus. Alla kunde nu se att han håller sina löften. Gästerna i stugan tyckte att det var rart av Kaj att ha det nytagna bröllopsfotot på skåpet bredvid sin säng. Romantiken förtogs en aning av att Kaj envisades med att kalla fotografiet för en skämtbild.

Tisdagen 11/4 var som skapt för avlusning i Kiruna. Dagen bestod främst av ostlig vind och av en mulen himmel som hällde snö ur sig. När vi återvände till lägret hade vinden vridit sig till mellan sydost och ost. Det var fortfarande mulet med en blinkande molnglugg, alltså ingen orsak att flyga. På kvällen anlände nya gäster till den populära stuga 10, d.v.s. Sven, Annikki, Patrik och Pekka. När vi till sist hade gått och lagt oss, tog det inte många minuter förrän Kaj började högljutt referera en mardröm.

Onsdagen var till en början turistväderaktig. En annalkande ocklusionsfront ledde till ökad molnighet och sydvästlig vind. Efter att Södis hade flugit med C6 blev det min tur. Christer i Cherokeen bogserade mig till strax öster om Södra branten, där jag kopplade ur på 550 meter. Det blåste inte speciellt mycket, så stiget var kring 1,5 m/s. Det enda som egentligen utvecklades var molnigheten. Förutom att det nu var helmulet, så sjönk molnbasen hela tiden västerifrån. Eftersom stiget inte var speciellt kraftigt, samlades en hel del plan på samma höjd utan att komma högre. Det otrevliga var när man flög västerut och försökte se de övriga planen mot den mjölkvita molnväggen. De plan som hade ordentligt med dayglowtape syntes bra. Problemet var att se de övriga, mer eller mindre vita planen. På 1350 meter tyckte jag att det fick räcka med det hela, så jag satte kurs mot nedflygningszonen. TV-gubbarna var ute också idag, och den här gången förevigades även Pelle och Buicken. På kvällen samlades sedan somliga vid brasan. Vi tog oss däremot in till Kiruna för att besöka Lasse Andersson och hans bastu. När vi på natten återvände till lägret kunde vi beundra flere vackert månbelysta vågmoln på himlen. Medan vi gick och lade oss hoppades vi att molnen skulle finnas kvar nästa dag. Åtminstone Kaj tänkte på flygning när han kröp in i sovsäcken. Så snart han hade somnat började han hojta högt om ett kraftigt sjunk.

Torsdagen 13/4 vaknade vi klockan nio av att det blåste ute. Det verkade som om önskningarna från föregående kväll hade gått i uppfyllelse. När vi väl hade kommit ut till fältet, såg vi att vädret kanske inte var på samma nivå som önskningarna. Markvinden var visserligen från väst och höjdvinden från sydväst, men vågsystemet såg labilt ut. Vistasmynningen, bortre Kattskallen och en del av Södra branden var redan insvepta i snöbyar. Gränsen mellan klar luft och yrväder var hur tydlig som helst. Vid tolvtiden hade sikten blivit bättre och det hela verkade ha stabiliserat sig. Södis åkte iväg med C6, medan Sven och Annikki tog C8. Efter Södis tog Kaj C6 och gjorde två fruktlösa försök att få fast vågen. Sedan var det Pelles tur och han steg 3700 meter till en topphöjd på 5100 meter. Han hann landa strax innan en snöby kom på besök. Då Sven och Annikki var färdiga med C8 tog Anders och jag över. Vi kopplade ur på 1200 meter över Vistasvagges östra kant. Stiget förde oss som bäst med 3,5-4 m/s upp över molnen omkring oss. Bakom oss fanns ett vackert vågmoln medan vi steg förbi molnbasen. Senare bildades ett annat vågmoln under oss, allt medan vi zickzackade oss uppåt i lufthavet. Söderut fanns det spridda molnformationer, medan molnen var mera talrika där vi höll till. Marksikt hade vi främst genom en molnglugg över Vistasvagges mynning. Medan vi steg kunde vi höra på frekvensen att Nuorisoilmailijats 30 hade problem. Lauri Mattila var på dryga 3000 meter, men den begränsade sikten neråt gjorde att han var vilse.  Till all lycka upptäckte han efter en stund en väg och en järnväg, och drog slutsatsen att han var vid Abisko. Den höga höjden möjliggjorde lyckligtvis ett jättelikt finalglid på 45 kilometer hem från Torneträsk. På 3900 meter hade vårt stig avtagit till den grad att vi började söka efter alternativ. Först gjorde vi ett försök söderut och sedan österut. Medan vi kryssade omkring bland molnen fick vi ett tips av Patrik i PL. Han hade en stund tidigare kommit upp till 6300 meters höjd nordost om Diamantravinen och nu marknadsförde han stället på radion. Det lät ju bra, så vi gled mot Diamantravinen. Väl framme hittade vi ett vågmoln som vi snart steg ovanom. Vågen lyfte oss med 3,5 m/s till 3800 meter. När vi inte kom högre bytte vi till nästa vågmoln ett stycke mot sydost. Vi flög ovanom dess framkant som sträckte sig från Laukkujärvi till Piodastjåkka. Tyvärr steg det med bara 1,5 m/s och färdplanen höll på att gå ut, men innan vi började ta oss mot nedflygningszonen hann vi ännu beundra vackra våg- och molnformationer över Nikkaluokta och Ladjovagge. Efter att vi hade landat hann Patrik och Matilda ännu med en flygning. Under dagen flögs fyra diamantstig och högsta topphöjden, 6660 meter, erövrade PIK:s Twin Astir FQ. På kvällen avrundades dagen med torsdagsmenyn ärtsoppa och varm punsch. Slutet på kvällen tillbringade vi och många andra i Björklundarnas husvagn. Där hölls med hjälp av ett par öltunnor avskedsfest för Björns DG-600 som sålts.

Långfredagen var varierande. Det blåste från sydväst och himlen var så gott som mulen. En föhnglugg hölls ibland öppen, ibland inte. Med andra ord, inte världens mest pålitliga väder. Vi beslöt oss för att hållas på marken hellre än att spela hasard med vädret. Istället åkte vi till Manne för att köpa renkött. Efter det gjorde vi en utflykt till Nikkaluokta för att äta våfflor. På kvällen ägde lägerfesten rum i Nikkaluokta. Trä C -märket kunde inte ännu delas ut, eftersom det fortfarande saknades lämpliga kandidater. Lägerdeltagarna fick alltså leva i spänning under de återstående dagarna. Men det delades ut ett annat, ännu finare, pris. Under stormande applåder överräckte Patrik nämligen en gyllene krycka åt Björn, “för hans insatser för handikappflyget”. Efter att den uppsluppna festen tagit slut, fortsatte nachspielet på lägerområdet. Ett av de mera populära tillhållen var stuga 10, där det var hålligång till tvåtiden. Glada gäster klampade in på löpande band. Olle och Rami gjorde den mest fartfyllda entrén genom att halvrolla en snöskoter och landa den strax utanför dörren.

Lördag förmiddag var relativt mulen och den sydvästliga vinden höll en föhnglugg öppen söder om fältet. På eftermiddagen klarnade vädret en aning och vi kunde börja flygningarna. Först åkte Södis iväg med C6 på en flygning som förde honom upp till 5000 meter, med ett eget stig på 3400 meter. Så nu hade han Guld C -höjden. Efter hans flygning blev det min tur. Patrik bogserade mig med HC till Vistasvagges östra kant, där jag kopplade ur på 1600 meter. Det steg till början med 0,5 m/s men ökade efter en stund till 1-2 m/s. Vädret hade inte hunnit klarna alltför mycket, och på 2400 meters höjd slog jag skallen i molntäcket som hade osmaken att hålla till just där. Det var bara att söka stig någon annanstans. Det halvmulna vädret var egentligen ganska intressant. Söderut och mot sydost fanns det klarare områden, medan de övriga trakterna var relativt mulna. Dessutom var molnen utspridda på flere nivåer, så att begreppet molnbas var ganska flexibelt. Jag gled mot de klarare områdena vid Larkimtjåkka, men där fanns tyvärr inget stig. Senare odysséer efter stig omkring fältet gav bara svagt resultat, så när färdplanen gick ut hade jag inte kommit högre än den ursprungliga höjden på 2400 meter. Efter mig tog Sven en kort tur med C6, och sedan var det Pelles tur.

C8 flög flitigt hela dagen, bland annat med Björn och Anders vilka kom upp till 3300 meter. Björn hade förresten hunnit flyga med Patriks Speed Astir tidigare på dagen då vädret ännu var av det molnigare slaget. Bland annat längre västerut i Ladjovagge snöade det, och de flesta avhöll sig från att utforska de västra regionerna. Patrik och Björn lät sig dock inte hindras av sådana förutfattade meningar, så Patrik bogserade Björn rätt in i snövädret. Efter en stund kunde vi höra Patriks röst på radion: “Här är ett bra ställe, det snöar mindre här. Jag är säker på att här snart bildas en föhnglugg.” Björn kopplade ur, men hurdant stiget var förtäljer inte historien.

När Pelle hade landat och C6 var ledig beslöt jag mig för att ta en start till. Klockan var snart sex, men himlen såg inbjudande ut. Den sjunkande solen hade börjat färglägga vågmolnen i varma toner och vågen bar ännu fint. Jag kopplade ur över Kåkittjårro på 1400 meter. Vinden var fortfarande sydvästlig, och vid Vistasvagges mynning fanns ett långsträckt stigområde. Som bäst steg det med 5 m/s och C6 kändes riktigt ivrig på att komma upp bland de pastellfärgade molnen. Det tog inte länge förrän jag fick sällskap av Patrik och Matilda i C8. Stigområdet var emellertid så långsträckt att vi var utom synhåll för varandra när vi svängde i vågens kanter, för att sedan mötas igen på mitten. Det blev ljusare omkring mig medan jag steg. Bakom mig bildade vågmolnet en gyllene vägg som solen lyste på. Lägre ner var det skuggigt och västerut framför planets nos utbredde sig ett sagolandskap av molnformationer, solstrålar och varma färger. Färgerna smittade av sig på kvällshimlen kring solen som var mitt i kvällens andra föreställning av pjäsen Solnedgången. När jag tittade uppåt såg jag vågmolnets framkant sträcka sig ytterligare en bit mot den turkosa himlen. Det verkade som om tiden skulle räcka till att stiga upp ovanom molnet. Sista landning var utsatt till klockan sju, så dagsljuset skulle inte räcka länge till på marken. Väggen som bildade vågmolnets framkant var hög, från bas till ovansida över 1000 meter, och jag kände mig som en fluga på en stor vägg där jag flög längs kanten. Till sist steg jag förbi och ovanom vågmolnet. En sådan syn! Vågmolnet hade nu börjat få en orange ton som vackert kombinerades med en himmel som målats i ljusblått och ljusgrönt. När jag tittade ner längs stupet avtog de varma färgerna gradvis för att till sist dö bland skuggorna. Västerut utspelades en vacker solnedgång som blev ännu skönare av att det jordiska landskapet hade bytts mot en annan värld av moln, luft och ljus. Lägerchefen Patrik, som själv satt i C8 och njöt av samma vyer, lät sig övertalas och flyttade fram sista landning till 19.15. Längre fram än så kunde tidsgränsen tyvärr inte flyttas, om det skulle finnas någon marginal att söka efter eventuellt bortkommna plan. Uppe på molnet såg jag inga andra plan än Kirunas Twin Astir med Micke Inga. När våra plan möttes i de sista solstrålarna, vaggade vi med vingarna och kände antagligen likadant. Så tog det slut. Det steg ännu på 3050 meter, men jag var tvungen att dra ut bromsarna och vända nosen neråt mot skuggorna. Jag landade efter en relativt kort flygning på en timme och tretton minuter, men jag tyckte att varje minut hade varit guld värd.

Dagen hade varit minnesvärd för de flesta, även en diamant hade flugits. Dessutom erövrade en ung dam från PIK Trä C -märket. Det skedde då hon sladdade PIK:s Twin Astir ut över landningsbanans ända och in i snödrivorna. På kvällen när vi gick och lade oss, märkte vi att friskluftsförgiftningen hade satt sina spår. I stuga 9 där uleåborgarna bodde hördes snarkningar av mäktiga mått. De hördes så tydligt in i vår stuga att de nästan störde. Jag antar att den stugans gäster hade allihopa hörselskador.

Söndagen 16/4 var varm, samt vind- och molnfri. Vi packade in C8 i vagnen under en gassande vårsol. Det här var dagen då större delen av cumulössen åkte iväg. Anders tog C8 på släp, och klämde in Kaj och Södis i sin bil. Till dem som reste iväg på söndagen hörde också Björklundarna, samt Sven och Annikki. Pelle och jag hade inte lika bråttom hem, så vi väntade till söndagen och hoppades på en avslutande vågdag. Tyvärr var vädrets makter på måndagen bestämt av den åsikten att det var slut på flygandet. Ostlig vind, blidväder och snöfall var en tydlig vink åt oss att söka oss hemåt. Så vi packade C6 i vagnen och det övriga bohaget i Buicken, och så åkte vi iväg mot vardagen.

Auktor: Long John

________________________________________________________________________________________

Hört på Kebne

*  Pelle: “Inte undra på att vi är så trötta. Vi steg ju upp så tidigt.”

   Kaj och Long John: “Visst, halv tolv.”

*  Patrik till Kaj: “Berätta nu hur du kom på att gifta dig?”

   Kaj: “Man gör så mycket tokigt när man är packad.”

*  Kaj: “Spriten har gjort mig så mycket illa. Jag har till och med gift mig.”

*  Patrik: “Att flyga Beaver är ingenting speciellt. Den är som en Super Cub med nio personer ombord.”

*  Patrik: “De som äger en IFR-utrustad amfibiekärra har mera pengar än förstånd.”

*  Patrik (relativt högljutt) till Lena, som skulle hämta hans plan till lägret: “Var är Speeden!?”

   Lena, mera högljutt: “Den var ju inte packad!”

   Björn till Lena: “Skrik inte. Ser du inte att lägerchefen är packad?”

*   Mats Halin frågar Tomas Mäki, som borrar ett snett förankringshål i isen: “Vad för slags fisk skall du pimpla ur det där lutande hålet?”

   Tomas: “Lutfisk.”

*  Benita: “Hellre svenskt en ryskt.”

   Christer: “Eller skotskt!”

*  Björn: “Vilken tur att jag har sjuk fot. Benita kan inte sparka mig under bordet.”

*  Matilda: “Det snöar ju i morgon, visst?”

*  Patrik till Matilda: “I morgon bogserar Sven och du är i tornet.”

   Björn: “Tala om maximerad flygsäkerhet.”

*  Björn: “Nu får Matilda ta Annikkis plats, så blir det mera utrymme här.”

*  Benita till Björn: “Skall du inte flyga imorgon?”

*  Benita, förvånat, medan hon häller åt sig själv: “Oj! Det var ju ingen kork här!” (Lägrets sämsta ursäkt.)

*  Patrik: “Tjugonio år, och okysst.”

   Christer: “Fläckvis.”

*  Long John till Kaj, vid åsynen av hans kalsonger med malhål: “Shoppar du dina långkalsonger hos UFF?”

*  Matilda: “Vad är en ocklusionsfront?” (Vem var hennes flyglärare?)

*  Björn: “Jag brukar också fundera på att stiga till 7000 meter.”

*  Björn: “Då jag flög min diamant, måste jag på vägen ner stanna på 2000 meter för att få förstånd i knoppen.”

   Matilda: “Det kan ha varit svårt.”

*  Christer: “Det här är första året jag flyger med mina kontaktlinser. Jäv–r vad mycket flygplan här är i luften.”

*  Patrik om Cherokeen: “Den stiger 2 m/s med två magneter, bara 1 m/s med en magnet.”

*  Patrik: “Bogseringar till halva priset med en magnet!”

*  Kaj: “Jag är släkt med Dido.”

   Long John: “Det märks.”

*  Christer: “Oulu, betyder det öl?”

*  Long John till Annika som grimaserar: “Varför har du blå tunga?”

   Annika till Christer: “Är min tunga blå?”

   Christer: “Nej, den är kluven.”

*  Annikki i stuga 10: “Här har till och med jag bott, men jag minns inte när, hur eller varför.”

*  Christer till Long John: “Vad skriver du?”

Kommentera